sandralarsen

Frågan ifrån mitt förra inlägg, det finns nog många svar på den och som så många gånger förr fick jag ett klokt svar av min kära bror. Är väl så jag resonerar oxå. Men det är är konstigt dehär med ärlighet, kan man vara för ärlig? Är man alltid beredd att höra sanningen om den efterfrågas, även om man vet att den skulle svida? Är man falsk och oärlig om man väljer att inte alltid vara brutalt ärlig? Om ärligheten gör mer skada än nytta, är det då bättre att knipa kjäft? Är det så att för artighetens skulle väljer man i vissa fall att inte vara helt ärlig? Tänkte ta några exempel här nedan. Observera att dom är exempel, alltså inte nödvändigtvis saker som hänt i mitt liv.

Om någon ringer när du sover, du svarar yrvaket och den andre frågar "oj, sov du" "Näe, jag var vaken.." Varför säger man inte att man sov, det skadar väl ingen?

En artighetsfras när man möter någon, ofta en bekant som kanske inte känner en så väl är ju att man frågar hur det är. Ofta får man ju till svar att jodå det är bra. På sin höjd är man trött, förkyld eller har stukat foten. Men om jag i stället väljer att säga att allt är skit, bilen är trasig, min man är sjuk, vi har mögel i hela huset, min son har börjat knarka och jag fick precis sparken från jobbet.. Är det ett svar man vill/förväntar sig?

Om man blir bjuden på mat äter man oftast det som serveras, såvida man inte är allergisk, även om man inte gillar det så mkt och efter maten säger man att det var gott och tackar så mkt. Jo det är klart man är artig och tackar, men varför kan man inte säga att man inte är förtjust i svamp, ärtor eller kålrot?

Ja, det finns många exempel.. Klart jag förstår att man är artig, man vill inte berätta allt för en bekant, man vill inte såra osv.. Men samtidigt.. Om man frågar.. Jaja, det är nog, som min kära bror oxå sa, att man får överväga konsekvenser av ärligheten.

Huvudsaken mina nära och kära är ärliga så är jag nöjd! Jag försöker så gott jag kan vara ärlig emot dom iaf! :)

Tjipp!